Stammis... Visst blir man barnsligt förtjust över tanken att vara stammis. Jag går till ett fik på Kocksgatan med jämna mellanrum. Det är ett hyggligt ställe. Ofta finns det plats och det ligger lagom off, så där är lugnt och skönt. Stället heter Caffè Testolin och delar lokal med ett galleri. Hela atmösfären andas New York och The Village, inbillar jag mig.Ett toppenfik med andra ord.
Hursomhelst, killen som har stället är jäkligt duktig på att komma ihåg hur man vill ha sitt kaffe. Jag behöver bara sticka in huvudet innan han nickar och säger dubbel macchiato. Jag vet att det är hans affärsidé och jag vet att det är ett ganska billigt trick, men jag charmas något grymt av det. Det tilltalar mitt ego att någon i den här hyggligt stora staden bemödar sig med att komma ihåg hur jag vill ha mitt kaffe. Som sagt, när det börjar suga i kaffetarmen är blir det till Testolin jag går. Inte för att deras kaffe är bättre, billigare eller exklusivare än någon annanstans i min cafédjungel, men därför att jag får en egoboast när jag kommer och ett ciao när jag går. Så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar