I've made a huge mistake

Nu funderar jag på om jag ska se på Arrested development eller inte. Det är ju bara så hysteriskt roligt. Jag är inne på andra säsongen och det blir bara bättre och bättre. Jag förstår att det var svårt att följa som tv-serie, men i boxformatet är det perfekt.

Ghost in the machine - episode I

Som sagt:
Åttiotalet var inte snällt mot de gamla uvarna. Från att ha varit ofelbara (Bowie), nyskapande och larger than life under sextio- och sjuttiotalen gick många av dåtidens stora fullständigt bort sig under åttiotalet. De förstod inte vad som hände och försökte anpassa sig till rådande trender istället för att leda dem. Resultatet blev i många fall komiska och i andra fall rent tragiska. Jag tänker posta några inlägg här på bloggen om de mer flagranta misstagen och först ut är en man som gick in i åttiotalet och ägde. Stilmässigt en av sjuttiotalets stora, hans skivor blev så gott som samtliga stilbildande för mycket av det som sedan hände under åttiotalet och ändå gick han bort sig så fullständigt under åttiotalet att han betraktades som ett skämt av i princip alla, både kritiker och publik. Jag pratar förstås om David Bowie.

Decenniet började lysande för Bowie. Scary Monsters (and Super Creeps) från 1980 blev en stor succé mycket tack vare de banbrytande videorna. Uppföljaren Let's Dance tre år senare blev en grym framgång framförallt kommersiellt. Singlarna toppade listorna och den välpolerade världsturnén sålde slut överallt. Lättfunken för yuppie-eran som fyllde skivan var en förvarning av vad som komma skulle.

1984 planerade Bowie att ta det lugnt och bara ge ut en liveplatta från Serious Moonlight-turnén, men skivbolaget ville annorlunda och övertalade Bowie att göra en Let's Dance II, vilket han också gjorde. Covers, Iggy Pop-samarbeten och några nyskrivna popfunklåtar. Det fungerade ju förra gången, tycktes Bowie tänka, men plattan Tonight från 1985 floppade. Förvisso sålde den högvis men alla insåg att den inte ens nådde till knäna på föregångaren, som även den faktiskt var ganska blek om man bortsåg från de tre hitsinglarna.

Singeln Blue Jean var väl en hygglig Bowiepastisch men i övrigt var där inte mycket att hänga i julgranen. Titellåten hade förvandlats från en ganska otäck ballad om en man vars flickvän tar en överdos på Iggys Lust for Life till en sorts reggaesmörja med Tina Turner som körar. Jo, Loving The Alien ju sina förtjänster men den dränks fullständigt i tidstypisk överproduktion och plastiga jättesynthtrummor. Nej, Tonight var verkligen en riktigt dålig skiva. Det kylslagna mottagande gjorde att Bowie fick något desperat över sig och kämpade sedan resten av decenniet efter att hitta tillbaka till något som liknar trovärdighet.

Följande platta Never Let Me Down och Glass Spider-turnén 1987 mår bäst av att inte nämnas alls. Hela den här perioden framstår som ett katastrofalt försök att följa med tiden. Det lysande undantaget, balladen Absolute Beginners från 1986 får väl nästan betraktas som ett olycksfall i arbetet.

Det skulle krävas två gamla Iggy Pop-komphundar och en tunnhårig gitarrist för att Bowie skulle hitta tillbaka till sig själv igen men då var årtiondet nästan slut. Tin Machine blev även det ett bespottat projekt men så här i efterhand måste man väl betrakta det som en räddningsplanka som förde Bowie tillbaka på banan igen.

Här är kanske ett av de mest misslyckade passagerna på hela den katastrofala Glass Spider turnén. Loving The Alien med dansare, spindelscen och sjukt rolig frisyer et al.

Wilco loves you

Jag har länge filat på en text om åttiotalet och hur hårt det slog mot sextio- och sjuttiotalets musikikoner. Jag har plockat fram tio åttiotalsplattor som alla kännetcknas av förvirring och fruktlösa försök att hänga med men som fullständigt förlorar sin själ i åttiotalets kalla synthtyngda studiomiljö. Plattor av Lou Reed, Bob Dylan och David Bowie med flera kommer att sättas under lupp, men först vill jag passa på att jubla över att Wilco äntligen kommer till Sverige för en riktig konsert. Den 23 maj spelar Chicagobandet på Cirkus. Jag kan knappt hålla mig. Wilco är nummer ett på listan över band och artister jag vill se live.Idag firar jag med att plocka fram liveplattan Kicking Television från 2006. Wilco i sin kantigaste, stökigaste och konstigaste skepnad förvisso, men oh så bra.

Här syns de från förra sommaren någonstans i Holland, tror jag.

Bygga upp ett stort berg

Nu sitter jag på mitt ödsliga kontor på Östermalm. Tiden går ganska långsamt när man inte har någon att prata skit med. Arbetsrummet på STEG var en mardröm som arbetsrum men som socialt forum var det perfekt. Här är det precis tvärtemot. Huvudparten av den sociala kontakten består av att hjälpa vilsna elever. Att man aldrig kan vara nöjd.

Rapport från ett iskallt Östermalm

Idag var jag på nya jobbet. Känns kul att jobba i något som liknar innerstad. Det är nytt för mig. Ska också bli spännande att se hur eleverna är. Har fått lite olika besked på den fronten. Time will tell, som det brukar heta.

Mina filmuppgifter är nu klara och utvärderade. Det verkar som våld, sex och etik var de mest populära ämnena, medande mer filosofiska aspekterna föll tämligen platt. Kanske borde jag se över mina exempel på den fronten. Okej för att jag hade mina misstankar om Blade Runners gångbarhet, men V for Vendetta? Kanske var det uppgifterna det var fel på? Jag får försöka se över dem också.

I övrigt upptas all min energi av att avsky kylan och vintern. Snö är vackert på bild. I verkligheten är det bara elände. Slaskigt och grusigt i lägenheten, halt och kallt på gatorna. Nej nu ställer vi oss upp som en person och ropar: Det räcker nu!

I accept chaos

Kom tillbaka till jobbet idag för att rensa undan inför nästa vecka. Det är nu man ångrar att man inte städade skrivbordet innan man gick på jullov. Högar av papper, gamla kaffemuggar och pennor över hela bordet. Det är bara att spotta i nävarna och sätta igång. Nu åker rubbet i papperskorgen.


Pratade om rocklyrik idag på svenska B och lät eleverna lyssna på Like A Rolling Stone som introduktion. När vi läste texten var det många som tyckte den var bra, men när jag hade spelat upp låten tyckte eleverna att texten blev sämre. Vart är vi på väg? Här nedan följer några versioner av en av världens bästa låtar. Nästa vecka ska de jobba vidare med att presentera någon text de shjälva tycker är bra. Ska bli spännande att se vad de dyker upp med.

Nytt år, nya insatser...

Så sa alltid min morfar ungefär tre sekunder efter Ernst-Hugos sista salivdroppe hade landat på första raden framför Solidens scen. Varje år kände han behov av att yppa dessa ord, trots att han inte var mycket för risker, investeringar eller aktieklipp. Hans enda last var att han envist spelade på stryktipset med stående rad. Jag kan förstå stående lottorader, men stryktipset? Hursomhelst nu är det elva år sedanhan senast suckade fram de där bevingade orden. Tyvärr fick jag aldrig tid att fråga vad han egentligen menade, men det går inte ett enda år utan att jag tänker: Nytt år, nya insatser.

Köpte första säsongen av Arrested Development till M. Jäklar vad bra den serien är. Jag går runt nu och strör AD-citat omkring mig inför en oförstående omgivning. Om ni missade serien så köp boxarna nu. Fantastisk komik.