Som sagt:
Åttiotalet var inte snällt mot de gamla uvarna. Från att ha varit ofelbara (Bowie), nyskapande och larger than life under sextio- och sjuttiotalen gick många av dåtidens stora fullständigt bort sig under åttiotalet. De förstod inte vad som hände och försökte anpassa sig till rådande trender istället för att leda dem. Resultatet blev i många fall komiska och i andra fall rent tragiska. Jag tänker posta några inlägg här på bloggen om de mer flagranta misstagen och först ut är en man som gick in i åttiotalet och ägde. Stilmässigt en av sjuttiotalets stora, hans skivor blev så gott som samtliga stilbildande för mycket av det som sedan hände under åttiotalet och ändå gick han bort sig så fullständigt under åttiotalet att han betraktades som ett skämt av i princip alla, både kritiker och publik. Jag pratar förstås om David Bowie.
Decenniet började lysande för Bowie. Scary Monsters (and Super Creeps) från 1980 blev en stor succé mycket tack vare de banbrytande videorna. Uppföljaren Let's Dance tre år senare blev en grym framgång framförallt kommersiellt. Singlarna toppade listorna och den välpolerade världsturnén sålde slut överallt. Lättfunken för yuppie-eran som fyllde skivan var en förvarning av vad som komma skulle.
1984 planerade Bowie att ta det lugnt och bara ge ut en liveplatta från Serious Moonlight-turnén, men skivbolaget ville annorlunda och övertalade Bowie att göra en Let's Dance II, vilket han också gjorde. Covers, Iggy Pop-samarbeten och några nyskrivna popfunklåtar. Det fungerade ju förra gången, tycktes Bowie tänka, men plattan Tonight från 1985 floppade. Förvisso sålde den högvis men alla insåg att den inte ens nådde till knäna på föregångaren, som även den faktiskt var ganska blek om man bortsåg från de tre hitsinglarna.
Singeln Blue Jean var väl en hygglig Bowiepastisch men i övrigt var där inte mycket att hänga i julgranen. Titellåten hade förvandlats från en ganska otäck ballad om en man vars flickvän tar en överdos på Iggys Lust for Life till en sorts reggaesmörja med Tina Turner som körar. Jo, Loving The Alien ju sina förtjänster men den dränks fullständigt i tidstypisk överproduktion och plastiga jättesynthtrummor. Nej, Tonight var verkligen en riktigt dålig skiva. Det kylslagna mottagande gjorde att Bowie fick något desperat över sig och kämpade sedan resten av decenniet efter att hitta tillbaka till något som liknar trovärdighet.
Följande platta Never Let Me Down och Glass Spider-turnén 1987 mår bäst av att inte nämnas alls. Hela den här perioden framstår som ett katastrofalt försök att följa med tiden. Det lysande undantaget, balladen Absolute Beginners från 1986 får väl nästan betraktas som ett olycksfall i arbetet.
Det skulle krävas två gamla Iggy Pop-komphundar och en tunnhårig gitarrist för att Bowie skulle hitta tillbaka till sig själv igen men då var årtiondet nästan slut. Tin Machine blev även det ett bespottat projekt men så här i efterhand måste man väl betrakta det som en räddningsplanka som förde Bowie tillbaka på banan igen.
Här är kanske ett av de mest misslyckade passagerna på hela den katastrofala Glass Spider turnén. Loving The Alien med dansare, spindelscen och sjukt rolig frisyer et al.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar