Hills Like White Elephants

Sitter och lyssnar på Hemmingway-noveller. Solen skiner och vintern visar upp sin allra finaste sida. Tyvärr har jag inga elever. Kanske för att de drar nytta av SLs trafikröra, kanske för att de faktiskt inte kan ta sig till skolan. Oavsett är det folktomt här på skolan och jag hoppas att de kommer i morgon. Det är ju faktiskt ingen riktig skola utan elever.

Ikväll ska jag på bjudbio. Förlagsjätten bjuder på bio och tilltugg fär svältfödda lärare. Shutter Island och wraps. Kan inte vara helt fel, eller?

Champ League var ett sömnpiller igår i ordets rätta bemärkelse. Jag somnade precis när andra halvlek började och vaknade kvarten in i halvleken. Missade Zlatans mål, förstås. Typiskt.Däremot såg jag Lehmanns karatehopp. Vad sysslar karl'n med?

Målvaktstavlor och stenade rullande stenar

Arsene Wenger och Sol Campbell rasar mot Martin Hansson, som enligt dem kostade Arsenal viktiga poäng mot Porto i Champ League. Hansson gör ju inget fel. Det var hemspel och då ska det vara indirekt frispark. Är det någon som ska bära hundhuvudet är det ju Arsenals målvakt Fabianski. Först bjussar han på Portos etta, sedan plockar han upp Campbells tillbakaspel och dessutom lämnar han bollen till Hansson och står kvar ett par meter utanför målet. Wenger undrade om Hansson någonsin hade spelat fotboll. Jag vill bolla över den frågan till Fabianski. Kolla själv på ABs länk

OS igår var ju en besvikelse. Tre medaljer blev noll. Surt. Det läskigaste var Anjas fall. Fy saticken, vilken vurpa. Jag skulle vara mycket förvånad om hon deltar i någon av de kvarvarande fartdisciplinerna.

Har fallit in i en Stonesperiod nu. Jag har lyssnat en hel del på Stones genom åren, framförallt perioden 1968-1972 är ju helt fantastisk. Sedan blev det för mycket cirkus. Häromdagen såg jag ett klipp från Los Angeles 1975 och herreminje, vad bra det var! Cirkus? Ja, visst. I klipp efter klipp springer Jagger omkring som en påkolad apa medan Keith och Ron dricker Jack Daniel's och lutar sig mot varandra som två pundare på Plattan. Ur detta drogkaos kommer fantastisk musik. Som ett koncentrat av sjuttiotalshedonism. Kolla t. ex när tjejerna dansar in i Sympathy For The Devil. Kan det bli mer kokainstinn excess?

Wild Horses

Sympathy For The Devil

Go to hell

Jag har jobbat med en klassiker i skolsammanhang. Vi har läst utdrag ur Divina Comedia på svenskan med mina ettor. Därefter har de gjort sina egna helvetestrattar. Gott så. Alla som har undervisat i svenska de senaste tjugo åren har väl kört den här klassikern. Skillnaden från andra grupper jag har jobbat med kring den här uppgiften var att årets gäng var så väldigt diskussionsbenägna. De problematiserade verkligen. Är det värre att döda någon än att våldta ett barn? Så kunde diskussionen gå. Intressant att bara hänga och lyssna på med vilken intensivitet de här tjejerna kastade sig över uppgiften. Ibland är det roligt att vara lärare. Speciellt när eleverna överträffar dina förväntningar.

Lite passande musik kanske?

Varför alltid denne Leo, Marty?

Jag har läst Dennis Lehanes böcker långt innan de fanns utgivna på svenska. Jag snubblade över A Drink Before The War på ett tåg någonstans och sedan rullade det på. De filmatiseringar som har gjorts Mystic River och Gone Baby Gone har båda varit riktigt bra. Jag gillade Sean Penns känsliga tolkning av den tragiska Mystic River och lillebror Affleck var förvånansvärt bra som white trash deckare i Gone Baby Gone. Till helgen ska jag se Shutter Island, den tredje filmatiseringen av en Dennis Lehane-bok. Jag är dock skeptisk. Lehanes bok Shutter Island (Patient 67 på svenska) höjdes till skyarna när den kom 2003. Själv gillade jag den som fan, även om slutet kändes påklistrat och påminde om mina elevers uppsatser när de inte vet hur de ska avsluta. Att överraskningseffekten dessutom är borta när jag nu ser filmen, gör att jag befarar att jag ska bli uttråkad.

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Scorsese. Han är min absoluta favoritregissör och hans filmer är alltid sevärda. Hans senaste alster Gangs of New York, The Aviator och The Departed har alla varit riktigt bra.Det har bara varit ett problem med alla de tre filmerna. Leo DiCaprio. Ja, han är en duktig skådis. Han är fantastiskt duktig till och med, men han har en sak emot sig. Sitt utseende. Trots att han är äldre nu än vad De Niro var i Taxi Driver, så tycker jag att hans valpighet och ungdomliga framtoning förtar lite av illusionen. I Departed funkar det väl hyggligt, men i de andra filmerna ser jag Leo från idolposters och inte exempelvis Howard Hughes. Samma sak nu när Shutter Island går upp på biograferna. Jag har sett trailer och bilder från filmen och Leo var inte den person jag såg när jag läste boken. Mark Ruffalo, som också är med i filmen, ligger betydligt närmare min bild av huvudrollsinnehavaren. Kanske är det synd att döma innan jag har sett själva filmen. Både Marty och Leo verkar i alla fall vara nöjda med resultatet. Se Aftonbladets länk med videoklipp et al.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6587212.ab

Die, MF, Die...

Känner mig som killarna i Office Space idag. Ni vet scenen när de trashar en skrivare. Ungefär så vill jag göra med min dator. Bara rycka loss den, ta ut den i snön och bara gå loss på den, gärna till tonerna av lite cool nittiotalshiphop.

Smoke on the water, going underground

Rökutvecklingen i tunnelbanan idag medförde att jag blev helt utan elever idag. Det var ett ypperligt tillfälle att stanna hemma, oavsett var man åker ifrån. Jag hade massor att gå igenom, men det får bli i morgon istället. Grrr...

Jag passade på att lyssna lite på musik i stället. Min bärbara hårddisk är proppfull med gammal musik, som jag har raderat på min vanliga dator. Det var en glad överraskning att höra gamla låtar som jag helt förträngt. Som den här t. ex
Eytan Minskys fantastiska (I Just Want To Be Your ) Steve McQueen


Vintern ger sig inte i första taget. Ibland får jag lite vårvibbar, men de går fort över när Kung Bore kopplar ett grepp om pungen på mig, så fort jag går ut. Nu räcker det verkligen. Som om mina egna minnesbilder av vår, sol och värme inte var tillräckligt plågsamma var min skärmsläckare tvungen att dra igång en orgie av just sommarbilder. Jag hoppas verkligen att det var någon sorts tecken, och inte ett kosmiskt hån gentemot ett sommarträngtande fån.

Med hopp om livet

Helgen susade förbi som ett X2000-tåg. Tycker inte det var länge sedan jag släpade mig härifrån innan jag nu är tillbaka igen. Ack liv, ack leda. Nu har jag det ganska behagligt på jobbet förvisso. Det är stiltje och jag försöker bringa lite ordning på papper och arbeten. Mitt källkritik/media-projekt i engelska A har varit en blandad framgång. När jag nu läser uppgiften ser jag att den inte är så tydlig rent grafiskt. De eleverna jag har nu behöver verkligen tydlighet. Det är att tänka på i fortsättningen.

Idag ska jag ta t-banan en station till Universitetet för att delta i ett seminarium om grammatikanvändning i gymnasieskolan. Spännande värre. Living the dream, baby... Faktum är att jag arbetar med att bli bättre på att undervisa just i grammatik i allmänhet. Det var knappast den aspekten som tilltalade mig när det gällde val av inriktning, men jag har nu insett att jag behöver en uppfräschning på grammatikfronten, så när erbjudandet om en kurs dök upp så hoppade jag på det tåget.

HBK besegrade Trelleborg med 2-0 i helgen. Bara en månad kvar och optimismens frö börjar gro i mig. Håller målvakterna och vi får behålla Görlitz, samtidigt som vi blir lite tuffare centralt i banan kan 2010 bli ett trevligt blåsvart år.Man kan ju alltid drömma om en ny storhetstid.

Balladen om en seg eftermiddag

Känns inte alls som fredag. Grått ute. Snön hänger kvar som en fuktig filt. Jag vill egentligen bara gå hem, men hur tidigt kan man egentligen smita? "Jobba hemifrån". Fan tro't.

Jag har brottats med en envis förkylning i några dagar, därav min mjältsjuka läggning idag. Får helt enkelt rycka upp mig. Klart att jag ska gå hem. Kanske får jag göra som Fredrick Federley, skylla på mitt alter ego. Det var inte jag som gick, utan min dragpersonlighet Gun som tvingade mig. Ja så får det bli. Gun tvingade mig.

Lite skön fredagsmusik, kanske?


Over and out...

Fish tank

Att jag är en blödig jäkel var ingen nyhet, men det var länge sedan något plågade mina tårkanaler så mycket som Fish Tank. Jerregud, vilken film. Jag ville bara hålla om den stackars flickan. Vad väntar du på? Spring iväg och se filmen nu.

Monday, I'm all high...

Nja, det var väl att ta i, men lite uppåt är jag i alla fall. Mitt nya jobb är riktigt trevligt. Jag börjar vänja mig av med den sociala ormgrop som var STEG. Det är rätt trevligt att lyssna på musik, rätta och fundera ut nya pedagogiska grepp i sin ensamhet. Nu håller jag på att sy ihop ett medeltidspaket, som innefattar ett enklare faktaprov, en fördjupningsuppgift och en överraskning. Jag ska låta eleverna gestalta någon av uttdragen i boken. Dessa gestaltningar ska filmas och vi avslutar medeltiden med en filmfestival vecka 10. Visst låter det kul? Hoppas eleverna tycker det också.

HBK har lånat in en brasse från Espanyol. Det tycker jag känns bra.En kreativ och stark bollvinnare på mitten är precis vad Klubben behöver nu. Jag börjar faktiskt få positiva vibbar runt HBK i vår. Kanske kan vi få en repris på 2004? Det har varit några riktigt dystra år för HBK sedan dess. 2007 såg ganska bra ut fram tills Bahne bröt benet. Kanske blir det en repris på det här? Fan tro't.


I flera år har jag och några vänner skrivit på en bok. Vi har växelskriviot och nu har det blivit en intrikat väv av interna skämt, surrealism och väldigt lite handling. Tanken är att ge ut den på www.vulkan.se
Det hade bara varit roligt att ha en bok i sitt eget namn inklämt i bokhyllan. Boken är inte så lite inspirerad av en av min forna hemstads stora författare, L-G Blom, som har gett ut tre eller fyra episka romaner. Frågan är om det bara är den urusla prosan eller det faktum att jag vet vem nämnde Blom är, men jag kan inte sluta skratta. Läs mer om L-G på någon av hans bloggar, här eller här Visst är det härligt med original? Nu snöade jag in lite här, men vår bok dyker snart upp.

I've heard the news today...

Håller på med ett nyhetsvärderingsprojekt på engelskan. Eleverna läser nyhetsartiklar från olika källor och värderar dem. Jag slås av hur otroligt hemska artiklarna från The Sun är. De är rasistiska, generaliserande, sexistiska och rätt och slätt dumma. Jag hoppas aldrig den svenska kvällstidningsjournalistiken sjunker SÅ HÄR djupt.Det riktigt skrämmande är att eleverna i stor utsträckning tycker de texterna är de bästa. Det händer mest och det är de texterna som är mest trovärdiga. Hoppas verkligen att det är språkförbistringen som gör att de tar till sig tabloidtexterna bäst.

Ghost In The Machine II

Om Bowie var fläckfri under sjuttiotalet var det lite mer berg- och dalbana med nästa artist. Hans sextiotal hade varit inflytelserikt, om än inte kommersiellt framgångsrikt, men vid sjuttiotalets början slog han igenom stort. Inte utan hjälp av just Bowie, faktiskt. Sjuttiotalets första hälft var en enda lång räcka framgångar, tills personen i fråga tröttnade på sin roll som Rock n' Roll Animal. Jag talar förstås om Lou Reed.

I sitt försök att bryta bilden av sig själv som den coola NY-bon som hade vandrat på den vilda sidan alltför länge började Reed att experimentera. Metal Machine Music var ett udda, men totalt olyssningsbart försök. Liveplattan Take No Prisoners ett annat. Även om Reeds sena sjuttiotal innehöll mycket ångest och kreativ kamp fanns ändå någon form av spänning. När sedan sjuttiotalet gled över i åttiotalet gav han ut några av sina finaste skivor The Blue Mask och Legendary Hearts.

När vi kommer fram mot 1984 händer det. Reed går vilse på riktigt. Plattan New Sensations som gavs ut just det året, innehåller förvisso många starka låtar, men produktionen och ljudbilden varnar om det som komma skall. Just dessa faktorer gör att skivan är väldigt svårsmält idag. Det är synthar, trummaskiner och körtjejer för hela slanten.



Förvisso är inget om man jämför med nästa skiva, Mistrial som gavs ut två år senare. Här har Reed knappt haft tid att skriva låtar. Tell It To Your Heart är undantaget, i övrigt är det nästan plågsamt att genomlida jämntjock discofunkrock helt utan melodier eller bra texter, men med massor av smattrande synthar och dåtidens state-of-the-art studiotrick. Dessutom rappar (och ordvitsar) Rock n' Roll animal, så man knappt tror sina öron. Precis som Bowie vid den här tiden famlar Reed förgäves efter sin förlorade själ. Han verkar fullständigt ha tappat bort sig själv i den kliniska studiomiljön.

Liveklipp från den här perioden vittnar om att det inte var hela sanningen. Även här ter sig Reed obekväm i sin hockeyfrilla, fransjacka och mörka solglasögon. Runt om honom står saxofonister, körtjejer och synthspelare iklädda vita linnekostymer och tofsloafers.


Den andra halvan av åttiotalet var inte något för Lou. Först under decenniets sista år lyckas han återigen skapa en skiva med lite nerv och passion, och som inte alls är överproducerad. Den heter förstås New York, men skulle likaväl kunnat heta The Resurrection of The Rock n' Roll Animal.

... om den här vintern någonsin kommer att ta slut...

Så skriver Thåström i sin fantastiskt gråtmilda Brev till 10:e våningen. Idag när jag var på väg till dagis genom snömodden rullade den textraden om och om igen i mitt huvud. "Om den här vintern nånsin kommer att ta slut" Just nu, när löpsedlarna skriker om att mer snö är på väg känns det verkligen inte så. Vintern tar nog aldrig slut, ragnarök har börjat... och snart gör melodifestivalen det också. Life is sometimes hard on the little ones säger Nicolas Cage i Cohen-brödernas Arizona Junior. Idag kan jag bara hålla med. Dessutom glömde jag köpa saltlakrits. Hur ska det här gå?

Let the sunshine in

Kanske är det vårsolens första strålar, kanske den trevliga lunchen eller de otroligt stora mängderna saltgodis jag har tryckt i mig idag, men faktum kvarstår gårdagens snusångest har gett med sig lite grann och livet ter sig aningens lättare att leva. Det känns som om saker och ting är på väg i rätt riktning.

Det europeiska transfer fönstret stängde i går och HBK verkar få behålla sina bästa spelare Görlitz och Emir Kujovic, trots bud från storklubbar som Celtic och 96 Hannover. Tydligen var båda buden riktiga skambud, men det verkar som om hela mediavärlden har gått på agenternas linje. Spelarna är besvikna, HBK är dumma och giriga bönder. Självklart tycker jag HBK ska göra sig av med spelare som vill bort, men inte till vilket pris som helst. Det måste ju till en så pass bra summa att vi kan få en ersättare som är i paritet med spelaren som har lämnat klubben. Hursom, jag har positiva vibbar inför årets allsvenska. Förra året såg laget starkt ut men var alldeles för ojämna. I år kan det bara bli bättre.

Cold Turkey has got me under my skin.

Efter en miljon ursäkter var det dags att sluta snusa. För ett och ett halvt år sedan fick jag ett återfall i mitt snusande. Då tillät jag mig att snusa under min pappaledighet. Den slutade i augusti 09. Igår bestämde jag mig att det var dags.

Sagt och gjort, i morse beväpnade jag mig med en påse m&m och ett paket tuggummi. Jag har nu min egen tillåtelse att äta hur mycket godis jag vill i två veckor. Sedan lär suget vara över och jag är åter snusfri, men just nu är det för jävligt. Hjärtklappning, irritationsvågor och allmän misär. Men det går över. Kvar fins bara sorgen och saknaden. Den har jag aldrig lyckats bli kvitt vid tidigare försök. Kanske är det därför jag misslyckats vid tidigare försök. Nu jäklar är det dags att lyckas dock.