Om Bowie var fläckfri under sjuttiotalet var det lite mer berg- och dalbana med nästa artist. Hans sextiotal hade varit inflytelserikt, om än inte kommersiellt framgångsrikt, men vid sjuttiotalets början slog han igenom stort. Inte utan hjälp av just Bowie, faktiskt. Sjuttiotalets första hälft var en enda lång räcka framgångar, tills personen i fråga tröttnade på sin roll som Rock n' Roll Animal. Jag talar förstås om Lou Reed.
I sitt försök att bryta bilden av sig själv som den coola NY-bon som hade vandrat på den vilda sidan alltför länge började Reed att experimentera. Metal Machine Music var ett udda, men totalt olyssningsbart försök. Liveplattan Take No Prisoners ett annat. Även om Reeds sena sjuttiotal innehöll mycket ångest och kreativ kamp fanns ändå någon form av spänning. När sedan sjuttiotalet gled över i åttiotalet gav han ut några av sina finaste skivor The Blue Mask och Legendary Hearts.
När vi kommer fram mot 1984 händer det. Reed går vilse på riktigt. Plattan New Sensations som gavs ut just det året, innehåller förvisso många starka låtar, men produktionen och ljudbilden varnar om det som komma skall. Just dessa faktorer gör att skivan är väldigt svårsmält idag. Det är synthar, trummaskiner och körtjejer för hela slanten.
Förvisso är inget om man jämför med nästa skiva, Mistrial som gavs ut två år senare. Här har Reed knappt haft tid att skriva låtar. Tell It To Your Heart är undantaget, i övrigt är det nästan plågsamt att genomlida jämntjock discofunkrock helt utan melodier eller bra texter, men med massor av smattrande synthar och dåtidens state-of-the-art studiotrick. Dessutom rappar (och ordvitsar) Rock n' Roll animal, så man knappt tror sina öron. Precis som Bowie vid den här tiden famlar Reed förgäves efter sin förlorade själ. Han verkar fullständigt ha tappat bort sig själv i den kliniska studiomiljön.
Liveklipp från den här perioden vittnar om att det inte var hela sanningen. Även här ter sig Reed obekväm i sin hockeyfrilla, fransjacka och mörka solglasögon. Runt om honom står saxofonister, körtjejer och synthspelare iklädda vita linnekostymer och tofsloafers.
Den andra halvan av åttiotalet var inte något för Lou. Först under decenniets sista år lyckas han återigen skapa en skiva med lite nerv och passion, och som inte alls är överproducerad. Den heter förstås New York, men skulle likaväl kunnat heta The Resurrection of The Rock n' Roll Animal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar