Rock n' roll suicide...

Igår var jag på konsert. Jag såg Band of Horses på Annexet. Gott så, om det inte vore för två saker. Dels den stockholmscoola, lätt blasé attityden hos publiken. Du vet, vi som är för coola att ens applådera mellan låtarna-stuket. Det får man ta dock. Jag är själv inte mycket för att hoppa och skrika på konsert. Vad som stör mig mer är alla j-a mobiltelefoner. Folk betalar flera hundra kr för att stå och filma en låtsnutt trettio meter från scen. Det bidrar ju bara till att man inte deltar i konserten. Inte nog med filmandet, det ska också bloggas, twittras, facebookas och tas bilder på polarna. Vad fan, stanna hemma med datorn istället om det nu är så viktigt. Att gå på konsert för mig är att gå upp i musiken och möta bandet för att ge tillbaka lite av den energin som bandet har gett mig genom musiken. Kanske är jag bara gubbig och bitter, men det känns som om insikten att resten av mitt liv behöva stå framför scener i ett hav av smartphones berättigar den känslan i så fall.

You say it's your birtday, it's my birthday too...

Så fyller man år igen. Paket och sång på morgonen, solsken och gnistrande snö. Det känns som det alltid är soligt 20 februari, men kanske är det bara ett state of mind? Dessutom delar jag födelsedag med en av världens obehagligaste fotbollsspelare. Grym på att lägga frisparkar var han dock, Sinisa Mijalovic.

Let's play Twister, let's play Risk, yeah, yeah, yeah, yeah...

Under veckan har jag provat att spela strategispel med mina elever i Historia A. Jag satte ihop ett antal frågor om Napoleonkrigen, delade in eleverna i grupper sedan fick de spela någon sorts Risk-variant. Det hela gick ut på att de skulle besvara en fråga om perioden (1800-1815)och om de svarade rätt fick de anfalla något av sina grannländer. Det hela föll mycket väl ut och eleverna uppskattade att få leka lite. Visst hettade det till lite på sina håll och det bildades och bröts pakter i parti och minut, men det hör ju till spelets regler. Den stora förtjänsten var att här fick de visa vad de kunde om ett historiskt skeende, och dessutom fick de med sig en förståelse för varför de olika länderna agerade som de gjorde. Jag rekommenderar denna metod varmt för alla historielärare.

Avslutningsvis lite fredagsmusik. Fantastisk låt, otroligt cool video dessutom.

The lights are out on the mean streets...

Min gamla hemstad, Halmstad är utan skivaffär. När jag växte upp fanns de en handfull. Till och med PET Sounds hade en filial där. Nu är det slut med det. Igår slog stadens sista affär igen. Det var med sorg i hjärtat jag konstaterade detta. Nya tider, säger kanske någon. Visst är det så, men också fattigare tider. Tänk att bo i en stad och inte kunna gå in i en skivaffär och bläddra lite. Visst kan man hitta skivor på ICA Maxi, Åhléns eller Statoil, men där finns ingen kärlek och passion för musiken. Jag lider med halmstadborna och sätter på Boys Keep Swingin' med Bowie som var den första singeln jag köpte på Kajs skivor i Halmstad 1979.

Living on video...

Förutom att drunkna i arbete och småbarnsföräldrarliv har jag också pysslat med att marknadsföra min kompis Svante Karlssons skiva "Tro inte att du känner mig". Det har varit wikipediasidor, facebookgrupp och en video till singeln "Kommer aldrig mer igen". Videon är ett montage av klipp från sjuttio- och åttiotalen korsklippta med Svante körandes bil och i ett confession booth-liknande utrymme. Kolla gärna på den här nedan. Jag är ganska nöjd själv, faktiskt. Bra låt är det också.

Back in black

Hösten försvann i ett töcken. Vintern likaså. Nu är jag tillbaks dock. Tillbaks på allvar, baby. För tillfället jobbar jag med ett elefinflytandeprojekt som är väldigt spännande. Mer om det senare. Hursomhelst nu är bloggen uppe igen och räkna med mer aktivitet framöver.