Back to life, back to reality

Tillbaka i vardagen. Nu är det igång igen. Efter oändliga planeringsmöten, upprop och en helvetisk natt på Barnens ö är det slutligen dags att terminen nu är igång på allvar. Jag har en del olika saker jag vill prova som jag kommer att rapportera om här på bloggen under terminen. Just nu håller jag på med ett projekt om afrikansk kultur i min Engelska C. Mer om det senare. Nu är det dags att kasta sig in i klassrummet igen. Let's do it to them...etc.

Det är nära nu...

Betygen är satta. Eleverna har gråtit, tjatat och skinit som solar när de har fått reda på sina betyg. Det är fanimig inte lätt att sätta betyg. Du kan ha dokumenterat tills du blir blå i huvudet, men när man sitter där med en hel rad omdömen och ska sammanfatta ett helt års arbete med ett enda omdöme är det i många fall jävligt svårt att hitta rätt. Precis som alla andra går det upp och ner för eleverna och resultatet blir därefter.

Nu är det över dock och jag tror att jag fick ihop ett hyggligt resultat. Inga IG även om en handfull hängde på gärsgårn. Blogg projektet blev bra men de var inte så aktiva på varandras bloggar som man skulle kunna önska. Jag hade heller varken tid eller kraft att jaga på dem mer än vad jag gjorde. Jag får se till att uppbåda mer kraft nästa gång.

Ikväll är det avslutning på dagis, i morgon fest på dagis sedan är de flesta måstegrejorna avslutade. Nästa vecka blir softish. Avslutning på torsdag, några möten och det sedvanliga rensandet. Sedan återstår tre studiedagar, sen sommarlov, semester et al.

Bloggprojektet

Nu är alla bloggarna uppe. Vi har också utsett spegelbloggar, dvs, eleverna har en blogg de ska kommentera lite extra mycket. Jag har länkat till några av bloggarna i min länksamling och de övriga kommer upp under dagen.

Dags igen

Nu är det dags för fördjupningsuppgiften i Svenska A igen. Fem elever har valt att redovisa i bloggform. Det blir bloggar om allt från barn till idrottsskador. JAg kommer att länka till de olika bloggarna i min länksamling. Gå gärna in och läs i bloggarna och kommentera. Jag ser mycket fram emot att läsa era bloggar.

Varje blogg ska bestå av en intervju och en längre utredande text, samt vanliga korta blogginlägg om processen.

Hold on teacher

Sitter i utvecklingssamtal hela dagen. Nu rast med lite musikalisk doping.
Varför inte Randy Newman?

Det var då själva djävulen...

Ursäkta kraftuttrycket, men jag är så arg efter HBKs nederlag i Borås igår. Jag ville verkligen tro att det var ett nytt HBK som skulle stå upp bättre än Janne Anderssons upplagor. Ett lag , som inte skulle drabbas av de fulständiga genomklappningarna som drabbat HBK de senaste åren. Men icke. Det är OK att ta stryk av Elfsborg på Borås Arena. Jag säger inget om det, men 6-0? Mot vilket lag skulle det kännas okej att ta emot ett sex-nollnederlag? Barca? Real Madrid? Man U? Ja, kanske , men inte Elfsborg eller något annat allsvenskt lag heller för den delen. Skämmes, tamejfan!!!

I am not a man...

Hade en uppgift i min engelska B där eleverna skulle skapa en dialog med hjälp av isbergstekniken. Dialogen framfördes sedan inför klassen. Resultatet blev mycket bra. Eleverna hade verkligen ansträngt sig. Olika ämnen avhandlades olycklig kärlek, homosexuell outing och nordirlandskonfliken var några exempel. En grupp hade gjort en kortfilm av sin dialog.


Överlag är jag nöjd med elevernas insatser. Nu har jag dragit igång ett längre projekt där eleverna i stort sett helt får planera sin tid och de olika momenten. Det ska bli spännande att se om det håller hela vägen.

Ikväll väntar Elfsborg. HBK har inte vunnit mot dem i Borås sedan 2001. Kanske är det läge nu. För första gången i år känner jag lite fjärilar i magen inför en fotbollsmatch. Härligt.

På tal om fotboll. Jag såg Looking for Eric igår. En Ken Loach-film som faktiskt var riktigt rolig och inte slutade med elände. Att Cantona sedan måste vara världens coolaste kille gjorde ju inte saken sämre. Hans mål var ju fantastiskt snygga, målgesterna en studie i coolhet och då har jag inte ens nämnt hans kommentarer eller karaktesparkar.


Men man får inte glömma att det till syvende og sist handklar om en gudabenådad fotbollspelare. Bilden är väl sisådär emellanåt, men man ser ju trots allt tio fantastiska mål.

The comeback

Ojojoj, vad fort tiden gick. Två veckor försvann i ett nafs. Jag har pluggat en kurs i didaktik och det tog bevisligen mer tid och kraft än vad jag hade väntat mig. Nu är jag i alla fall tillbaks.

En liten kort rekapitulation av tiden mellan mitt senaste inlägg och nu.
Plugg,OS, plugg, dagishämtning, pluggångest, tenta, allsvensk fotbollspremiär, 0-0 med mersmak, inte Josh Rouse, vintertrötthet, vårlängtan.

Jo, förresten, jag såg ju som sagt Shutter Island och gillade den skarpt.Det gjorde inget alls att jag redan sett filmen.

Dessutom har jag lyckats beta av ett projekt i engelskan med stor framgång. Jag har plockat fram en del texter och övningar som alla hänger löst tenmatiskt samman. Därefter har jag gett eleverna ett tomt schema som de själva har fyllt i och planerat sina egna lektionspass. Jag verkar som en handledare, men inleder varje lektion med en tio minuter lång genomgång av något som rör temat. Vi har nu jobbat så här i fyra veckor med ett gott resultat. På tisdag är det inlämning av papper och rapporter. Då får jag se hur väl det verkligen slagit ut.

En finfin Dylan film från 1990


Anyway, good to be back...

Just det en sak till kolla gärna den här länken. Min gamla kollega Christer tycker till om läraryrkets förutsättningar.

Hills Like White Elephants

Sitter och lyssnar på Hemmingway-noveller. Solen skiner och vintern visar upp sin allra finaste sida. Tyvärr har jag inga elever. Kanske för att de drar nytta av SLs trafikröra, kanske för att de faktiskt inte kan ta sig till skolan. Oavsett är det folktomt här på skolan och jag hoppas att de kommer i morgon. Det är ju faktiskt ingen riktig skola utan elever.

Ikväll ska jag på bjudbio. Förlagsjätten bjuder på bio och tilltugg fär svältfödda lärare. Shutter Island och wraps. Kan inte vara helt fel, eller?

Champ League var ett sömnpiller igår i ordets rätta bemärkelse. Jag somnade precis när andra halvlek började och vaknade kvarten in i halvleken. Missade Zlatans mål, förstås. Typiskt.Däremot såg jag Lehmanns karatehopp. Vad sysslar karl'n med?

Målvaktstavlor och stenade rullande stenar

Arsene Wenger och Sol Campbell rasar mot Martin Hansson, som enligt dem kostade Arsenal viktiga poäng mot Porto i Champ League. Hansson gör ju inget fel. Det var hemspel och då ska det vara indirekt frispark. Är det någon som ska bära hundhuvudet är det ju Arsenals målvakt Fabianski. Först bjussar han på Portos etta, sedan plockar han upp Campbells tillbakaspel och dessutom lämnar han bollen till Hansson och står kvar ett par meter utanför målet. Wenger undrade om Hansson någonsin hade spelat fotboll. Jag vill bolla över den frågan till Fabianski. Kolla själv på ABs länk

OS igår var ju en besvikelse. Tre medaljer blev noll. Surt. Det läskigaste var Anjas fall. Fy saticken, vilken vurpa. Jag skulle vara mycket förvånad om hon deltar i någon av de kvarvarande fartdisciplinerna.

Har fallit in i en Stonesperiod nu. Jag har lyssnat en hel del på Stones genom åren, framförallt perioden 1968-1972 är ju helt fantastisk. Sedan blev det för mycket cirkus. Häromdagen såg jag ett klipp från Los Angeles 1975 och herreminje, vad bra det var! Cirkus? Ja, visst. I klipp efter klipp springer Jagger omkring som en påkolad apa medan Keith och Ron dricker Jack Daniel's och lutar sig mot varandra som två pundare på Plattan. Ur detta drogkaos kommer fantastisk musik. Som ett koncentrat av sjuttiotalshedonism. Kolla t. ex när tjejerna dansar in i Sympathy For The Devil. Kan det bli mer kokainstinn excess?

Wild Horses

Sympathy For The Devil

Go to hell

Jag har jobbat med en klassiker i skolsammanhang. Vi har läst utdrag ur Divina Comedia på svenskan med mina ettor. Därefter har de gjort sina egna helvetestrattar. Gott så. Alla som har undervisat i svenska de senaste tjugo åren har väl kört den här klassikern. Skillnaden från andra grupper jag har jobbat med kring den här uppgiften var att årets gäng var så väldigt diskussionsbenägna. De problematiserade verkligen. Är det värre att döda någon än att våldta ett barn? Så kunde diskussionen gå. Intressant att bara hänga och lyssna på med vilken intensivitet de här tjejerna kastade sig över uppgiften. Ibland är det roligt att vara lärare. Speciellt när eleverna överträffar dina förväntningar.

Lite passande musik kanske?

Varför alltid denne Leo, Marty?

Jag har läst Dennis Lehanes böcker långt innan de fanns utgivna på svenska. Jag snubblade över A Drink Before The War på ett tåg någonstans och sedan rullade det på. De filmatiseringar som har gjorts Mystic River och Gone Baby Gone har båda varit riktigt bra. Jag gillade Sean Penns känsliga tolkning av den tragiska Mystic River och lillebror Affleck var förvånansvärt bra som white trash deckare i Gone Baby Gone. Till helgen ska jag se Shutter Island, den tredje filmatiseringen av en Dennis Lehane-bok. Jag är dock skeptisk. Lehanes bok Shutter Island (Patient 67 på svenska) höjdes till skyarna när den kom 2003. Själv gillade jag den som fan, även om slutet kändes påklistrat och påminde om mina elevers uppsatser när de inte vet hur de ska avsluta. Att överraskningseffekten dessutom är borta när jag nu ser filmen, gör att jag befarar att jag ska bli uttråkad.

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Scorsese. Han är min absoluta favoritregissör och hans filmer är alltid sevärda. Hans senaste alster Gangs of New York, The Aviator och The Departed har alla varit riktigt bra.Det har bara varit ett problem med alla de tre filmerna. Leo DiCaprio. Ja, han är en duktig skådis. Han är fantastiskt duktig till och med, men han har en sak emot sig. Sitt utseende. Trots att han är äldre nu än vad De Niro var i Taxi Driver, så tycker jag att hans valpighet och ungdomliga framtoning förtar lite av illusionen. I Departed funkar det väl hyggligt, men i de andra filmerna ser jag Leo från idolposters och inte exempelvis Howard Hughes. Samma sak nu när Shutter Island går upp på biograferna. Jag har sett trailer och bilder från filmen och Leo var inte den person jag såg när jag läste boken. Mark Ruffalo, som också är med i filmen, ligger betydligt närmare min bild av huvudrollsinnehavaren. Kanske är det synd att döma innan jag har sett själva filmen. Både Marty och Leo verkar i alla fall vara nöjda med resultatet. Se Aftonbladets länk med videoklipp et al.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6587212.ab

Die, MF, Die...

Känner mig som killarna i Office Space idag. Ni vet scenen när de trashar en skrivare. Ungefär så vill jag göra med min dator. Bara rycka loss den, ta ut den i snön och bara gå loss på den, gärna till tonerna av lite cool nittiotalshiphop.

Smoke on the water, going underground

Rökutvecklingen i tunnelbanan idag medförde att jag blev helt utan elever idag. Det var ett ypperligt tillfälle att stanna hemma, oavsett var man åker ifrån. Jag hade massor att gå igenom, men det får bli i morgon istället. Grrr...

Jag passade på att lyssna lite på musik i stället. Min bärbara hårddisk är proppfull med gammal musik, som jag har raderat på min vanliga dator. Det var en glad överraskning att höra gamla låtar som jag helt förträngt. Som den här t. ex
Eytan Minskys fantastiska (I Just Want To Be Your ) Steve McQueen


Vintern ger sig inte i första taget. Ibland får jag lite vårvibbar, men de går fort över när Kung Bore kopplar ett grepp om pungen på mig, så fort jag går ut. Nu räcker det verkligen. Som om mina egna minnesbilder av vår, sol och värme inte var tillräckligt plågsamma var min skärmsläckare tvungen att dra igång en orgie av just sommarbilder. Jag hoppas verkligen att det var någon sorts tecken, och inte ett kosmiskt hån gentemot ett sommarträngtande fån.

Med hopp om livet

Helgen susade förbi som ett X2000-tåg. Tycker inte det var länge sedan jag släpade mig härifrån innan jag nu är tillbaka igen. Ack liv, ack leda. Nu har jag det ganska behagligt på jobbet förvisso. Det är stiltje och jag försöker bringa lite ordning på papper och arbeten. Mitt källkritik/media-projekt i engelska A har varit en blandad framgång. När jag nu läser uppgiften ser jag att den inte är så tydlig rent grafiskt. De eleverna jag har nu behöver verkligen tydlighet. Det är att tänka på i fortsättningen.

Idag ska jag ta t-banan en station till Universitetet för att delta i ett seminarium om grammatikanvändning i gymnasieskolan. Spännande värre. Living the dream, baby... Faktum är att jag arbetar med att bli bättre på att undervisa just i grammatik i allmänhet. Det var knappast den aspekten som tilltalade mig när det gällde val av inriktning, men jag har nu insett att jag behöver en uppfräschning på grammatikfronten, så när erbjudandet om en kurs dök upp så hoppade jag på det tåget.

HBK besegrade Trelleborg med 2-0 i helgen. Bara en månad kvar och optimismens frö börjar gro i mig. Håller målvakterna och vi får behålla Görlitz, samtidigt som vi blir lite tuffare centralt i banan kan 2010 bli ett trevligt blåsvart år.Man kan ju alltid drömma om en ny storhetstid.

Balladen om en seg eftermiddag

Känns inte alls som fredag. Grått ute. Snön hänger kvar som en fuktig filt. Jag vill egentligen bara gå hem, men hur tidigt kan man egentligen smita? "Jobba hemifrån". Fan tro't.

Jag har brottats med en envis förkylning i några dagar, därav min mjältsjuka läggning idag. Får helt enkelt rycka upp mig. Klart att jag ska gå hem. Kanske får jag göra som Fredrick Federley, skylla på mitt alter ego. Det var inte jag som gick, utan min dragpersonlighet Gun som tvingade mig. Ja så får det bli. Gun tvingade mig.

Lite skön fredagsmusik, kanske?


Over and out...

Fish tank

Att jag är en blödig jäkel var ingen nyhet, men det var länge sedan något plågade mina tårkanaler så mycket som Fish Tank. Jerregud, vilken film. Jag ville bara hålla om den stackars flickan. Vad väntar du på? Spring iväg och se filmen nu.

Monday, I'm all high...

Nja, det var väl att ta i, men lite uppåt är jag i alla fall. Mitt nya jobb är riktigt trevligt. Jag börjar vänja mig av med den sociala ormgrop som var STEG. Det är rätt trevligt att lyssna på musik, rätta och fundera ut nya pedagogiska grepp i sin ensamhet. Nu håller jag på att sy ihop ett medeltidspaket, som innefattar ett enklare faktaprov, en fördjupningsuppgift och en överraskning. Jag ska låta eleverna gestalta någon av uttdragen i boken. Dessa gestaltningar ska filmas och vi avslutar medeltiden med en filmfestival vecka 10. Visst låter det kul? Hoppas eleverna tycker det också.

HBK har lånat in en brasse från Espanyol. Det tycker jag känns bra.En kreativ och stark bollvinnare på mitten är precis vad Klubben behöver nu. Jag börjar faktiskt få positiva vibbar runt HBK i vår. Kanske kan vi få en repris på 2004? Det har varit några riktigt dystra år för HBK sedan dess. 2007 såg ganska bra ut fram tills Bahne bröt benet. Kanske blir det en repris på det här? Fan tro't.


I flera år har jag och några vänner skrivit på en bok. Vi har växelskriviot och nu har det blivit en intrikat väv av interna skämt, surrealism och väldigt lite handling. Tanken är att ge ut den på www.vulkan.se
Det hade bara varit roligt att ha en bok i sitt eget namn inklämt i bokhyllan. Boken är inte så lite inspirerad av en av min forna hemstads stora författare, L-G Blom, som har gett ut tre eller fyra episka romaner. Frågan är om det bara är den urusla prosan eller det faktum att jag vet vem nämnde Blom är, men jag kan inte sluta skratta. Läs mer om L-G på någon av hans bloggar, här eller här Visst är det härligt med original? Nu snöade jag in lite här, men vår bok dyker snart upp.

I've heard the news today...

Håller på med ett nyhetsvärderingsprojekt på engelskan. Eleverna läser nyhetsartiklar från olika källor och värderar dem. Jag slås av hur otroligt hemska artiklarna från The Sun är. De är rasistiska, generaliserande, sexistiska och rätt och slätt dumma. Jag hoppas aldrig den svenska kvällstidningsjournalistiken sjunker SÅ HÄR djupt.Det riktigt skrämmande är att eleverna i stor utsträckning tycker de texterna är de bästa. Det händer mest och det är de texterna som är mest trovärdiga. Hoppas verkligen att det är språkförbistringen som gör att de tar till sig tabloidtexterna bäst.

Ghost In The Machine II

Om Bowie var fläckfri under sjuttiotalet var det lite mer berg- och dalbana med nästa artist. Hans sextiotal hade varit inflytelserikt, om än inte kommersiellt framgångsrikt, men vid sjuttiotalets början slog han igenom stort. Inte utan hjälp av just Bowie, faktiskt. Sjuttiotalets första hälft var en enda lång räcka framgångar, tills personen i fråga tröttnade på sin roll som Rock n' Roll Animal. Jag talar förstås om Lou Reed.

I sitt försök att bryta bilden av sig själv som den coola NY-bon som hade vandrat på den vilda sidan alltför länge började Reed att experimentera. Metal Machine Music var ett udda, men totalt olyssningsbart försök. Liveplattan Take No Prisoners ett annat. Även om Reeds sena sjuttiotal innehöll mycket ångest och kreativ kamp fanns ändå någon form av spänning. När sedan sjuttiotalet gled över i åttiotalet gav han ut några av sina finaste skivor The Blue Mask och Legendary Hearts.

När vi kommer fram mot 1984 händer det. Reed går vilse på riktigt. Plattan New Sensations som gavs ut just det året, innehåller förvisso många starka låtar, men produktionen och ljudbilden varnar om det som komma skall. Just dessa faktorer gör att skivan är väldigt svårsmält idag. Det är synthar, trummaskiner och körtjejer för hela slanten.



Förvisso är inget om man jämför med nästa skiva, Mistrial som gavs ut två år senare. Här har Reed knappt haft tid att skriva låtar. Tell It To Your Heart är undantaget, i övrigt är det nästan plågsamt att genomlida jämntjock discofunkrock helt utan melodier eller bra texter, men med massor av smattrande synthar och dåtidens state-of-the-art studiotrick. Dessutom rappar (och ordvitsar) Rock n' Roll animal, så man knappt tror sina öron. Precis som Bowie vid den här tiden famlar Reed förgäves efter sin förlorade själ. Han verkar fullständigt ha tappat bort sig själv i den kliniska studiomiljön.

Liveklipp från den här perioden vittnar om att det inte var hela sanningen. Även här ter sig Reed obekväm i sin hockeyfrilla, fransjacka och mörka solglasögon. Runt om honom står saxofonister, körtjejer och synthspelare iklädda vita linnekostymer och tofsloafers.


Den andra halvan av åttiotalet var inte något för Lou. Först under decenniets sista år lyckas han återigen skapa en skiva med lite nerv och passion, och som inte alls är överproducerad. Den heter förstås New York, men skulle likaväl kunnat heta The Resurrection of The Rock n' Roll Animal.

... om den här vintern någonsin kommer att ta slut...

Så skriver Thåström i sin fantastiskt gråtmilda Brev till 10:e våningen. Idag när jag var på väg till dagis genom snömodden rullade den textraden om och om igen i mitt huvud. "Om den här vintern nånsin kommer att ta slut" Just nu, när löpsedlarna skriker om att mer snö är på väg känns det verkligen inte så. Vintern tar nog aldrig slut, ragnarök har börjat... och snart gör melodifestivalen det också. Life is sometimes hard on the little ones säger Nicolas Cage i Cohen-brödernas Arizona Junior. Idag kan jag bara hålla med. Dessutom glömde jag köpa saltlakrits. Hur ska det här gå?

Let the sunshine in

Kanske är det vårsolens första strålar, kanske den trevliga lunchen eller de otroligt stora mängderna saltgodis jag har tryckt i mig idag, men faktum kvarstår gårdagens snusångest har gett med sig lite grann och livet ter sig aningens lättare att leva. Det känns som om saker och ting är på väg i rätt riktning.

Det europeiska transfer fönstret stängde i går och HBK verkar få behålla sina bästa spelare Görlitz och Emir Kujovic, trots bud från storklubbar som Celtic och 96 Hannover. Tydligen var båda buden riktiga skambud, men det verkar som om hela mediavärlden har gått på agenternas linje. Spelarna är besvikna, HBK är dumma och giriga bönder. Självklart tycker jag HBK ska göra sig av med spelare som vill bort, men inte till vilket pris som helst. Det måste ju till en så pass bra summa att vi kan få en ersättare som är i paritet med spelaren som har lämnat klubben. Hursom, jag har positiva vibbar inför årets allsvenska. Förra året såg laget starkt ut men var alldeles för ojämna. I år kan det bara bli bättre.

Cold Turkey has got me under my skin.

Efter en miljon ursäkter var det dags att sluta snusa. För ett och ett halvt år sedan fick jag ett återfall i mitt snusande. Då tillät jag mig att snusa under min pappaledighet. Den slutade i augusti 09. Igår bestämde jag mig att det var dags.

Sagt och gjort, i morse beväpnade jag mig med en påse m&m och ett paket tuggummi. Jag har nu min egen tillåtelse att äta hur mycket godis jag vill i två veckor. Sedan lär suget vara över och jag är åter snusfri, men just nu är det för jävligt. Hjärtklappning, irritationsvågor och allmän misär. Men det går över. Kvar fins bara sorgen och saknaden. Den har jag aldrig lyckats bli kvitt vid tidigare försök. Kanske är det därför jag misslyckats vid tidigare försök. Nu jäklar är det dags att lyckas dock.

I've made a huge mistake

Nu funderar jag på om jag ska se på Arrested development eller inte. Det är ju bara så hysteriskt roligt. Jag är inne på andra säsongen och det blir bara bättre och bättre. Jag förstår att det var svårt att följa som tv-serie, men i boxformatet är det perfekt.

Ghost in the machine - episode I

Som sagt:
Åttiotalet var inte snällt mot de gamla uvarna. Från att ha varit ofelbara (Bowie), nyskapande och larger than life under sextio- och sjuttiotalen gick många av dåtidens stora fullständigt bort sig under åttiotalet. De förstod inte vad som hände och försökte anpassa sig till rådande trender istället för att leda dem. Resultatet blev i många fall komiska och i andra fall rent tragiska. Jag tänker posta några inlägg här på bloggen om de mer flagranta misstagen och först ut är en man som gick in i åttiotalet och ägde. Stilmässigt en av sjuttiotalets stora, hans skivor blev så gott som samtliga stilbildande för mycket av det som sedan hände under åttiotalet och ändå gick han bort sig så fullständigt under åttiotalet att han betraktades som ett skämt av i princip alla, både kritiker och publik. Jag pratar förstås om David Bowie.

Decenniet började lysande för Bowie. Scary Monsters (and Super Creeps) från 1980 blev en stor succé mycket tack vare de banbrytande videorna. Uppföljaren Let's Dance tre år senare blev en grym framgång framförallt kommersiellt. Singlarna toppade listorna och den välpolerade världsturnén sålde slut överallt. Lättfunken för yuppie-eran som fyllde skivan var en förvarning av vad som komma skulle.

1984 planerade Bowie att ta det lugnt och bara ge ut en liveplatta från Serious Moonlight-turnén, men skivbolaget ville annorlunda och övertalade Bowie att göra en Let's Dance II, vilket han också gjorde. Covers, Iggy Pop-samarbeten och några nyskrivna popfunklåtar. Det fungerade ju förra gången, tycktes Bowie tänka, men plattan Tonight från 1985 floppade. Förvisso sålde den högvis men alla insåg att den inte ens nådde till knäna på föregångaren, som även den faktiskt var ganska blek om man bortsåg från de tre hitsinglarna.

Singeln Blue Jean var väl en hygglig Bowiepastisch men i övrigt var där inte mycket att hänga i julgranen. Titellåten hade förvandlats från en ganska otäck ballad om en man vars flickvän tar en överdos på Iggys Lust for Life till en sorts reggaesmörja med Tina Turner som körar. Jo, Loving The Alien ju sina förtjänster men den dränks fullständigt i tidstypisk överproduktion och plastiga jättesynthtrummor. Nej, Tonight var verkligen en riktigt dålig skiva. Det kylslagna mottagande gjorde att Bowie fick något desperat över sig och kämpade sedan resten av decenniet efter att hitta tillbaka till något som liknar trovärdighet.

Följande platta Never Let Me Down och Glass Spider-turnén 1987 mår bäst av att inte nämnas alls. Hela den här perioden framstår som ett katastrofalt försök att följa med tiden. Det lysande undantaget, balladen Absolute Beginners från 1986 får väl nästan betraktas som ett olycksfall i arbetet.

Det skulle krävas två gamla Iggy Pop-komphundar och en tunnhårig gitarrist för att Bowie skulle hitta tillbaka till sig själv igen men då var årtiondet nästan slut. Tin Machine blev även det ett bespottat projekt men så här i efterhand måste man väl betrakta det som en räddningsplanka som förde Bowie tillbaka på banan igen.

Här är kanske ett av de mest misslyckade passagerna på hela den katastrofala Glass Spider turnén. Loving The Alien med dansare, spindelscen och sjukt rolig frisyer et al.

Wilco loves you

Jag har länge filat på en text om åttiotalet och hur hårt det slog mot sextio- och sjuttiotalets musikikoner. Jag har plockat fram tio åttiotalsplattor som alla kännetcknas av förvirring och fruktlösa försök att hänga med men som fullständigt förlorar sin själ i åttiotalets kalla synthtyngda studiomiljö. Plattor av Lou Reed, Bob Dylan och David Bowie med flera kommer att sättas under lupp, men först vill jag passa på att jubla över att Wilco äntligen kommer till Sverige för en riktig konsert. Den 23 maj spelar Chicagobandet på Cirkus. Jag kan knappt hålla mig. Wilco är nummer ett på listan över band och artister jag vill se live.Idag firar jag med att plocka fram liveplattan Kicking Television från 2006. Wilco i sin kantigaste, stökigaste och konstigaste skepnad förvisso, men oh så bra.

Här syns de från förra sommaren någonstans i Holland, tror jag.

Bygga upp ett stort berg

Nu sitter jag på mitt ödsliga kontor på Östermalm. Tiden går ganska långsamt när man inte har någon att prata skit med. Arbetsrummet på STEG var en mardröm som arbetsrum men som socialt forum var det perfekt. Här är det precis tvärtemot. Huvudparten av den sociala kontakten består av att hjälpa vilsna elever. Att man aldrig kan vara nöjd.

Rapport från ett iskallt Östermalm

Idag var jag på nya jobbet. Känns kul att jobba i något som liknar innerstad. Det är nytt för mig. Ska också bli spännande att se hur eleverna är. Har fått lite olika besked på den fronten. Time will tell, som det brukar heta.

Mina filmuppgifter är nu klara och utvärderade. Det verkar som våld, sex och etik var de mest populära ämnena, medande mer filosofiska aspekterna föll tämligen platt. Kanske borde jag se över mina exempel på den fronten. Okej för att jag hade mina misstankar om Blade Runners gångbarhet, men V for Vendetta? Kanske var det uppgifterna det var fel på? Jag får försöka se över dem också.

I övrigt upptas all min energi av att avsky kylan och vintern. Snö är vackert på bild. I verkligheten är det bara elände. Slaskigt och grusigt i lägenheten, halt och kallt på gatorna. Nej nu ställer vi oss upp som en person och ropar: Det räcker nu!

I accept chaos

Kom tillbaka till jobbet idag för att rensa undan inför nästa vecka. Det är nu man ångrar att man inte städade skrivbordet innan man gick på jullov. Högar av papper, gamla kaffemuggar och pennor över hela bordet. Det är bara att spotta i nävarna och sätta igång. Nu åker rubbet i papperskorgen.


Pratade om rocklyrik idag på svenska B och lät eleverna lyssna på Like A Rolling Stone som introduktion. När vi läste texten var det många som tyckte den var bra, men när jag hade spelat upp låten tyckte eleverna att texten blev sämre. Vart är vi på väg? Här nedan följer några versioner av en av världens bästa låtar. Nästa vecka ska de jobba vidare med att presentera någon text de shjälva tycker är bra. Ska bli spännande att se vad de dyker upp med.

Nytt år, nya insatser...

Så sa alltid min morfar ungefär tre sekunder efter Ernst-Hugos sista salivdroppe hade landat på första raden framför Solidens scen. Varje år kände han behov av att yppa dessa ord, trots att han inte var mycket för risker, investeringar eller aktieklipp. Hans enda last var att han envist spelade på stryktipset med stående rad. Jag kan förstå stående lottorader, men stryktipset? Hursomhelst nu är det elva år sedanhan senast suckade fram de där bevingade orden. Tyvärr fick jag aldrig tid att fråga vad han egentligen menade, men det går inte ett enda år utan att jag tänker: Nytt år, nya insatser.

Köpte första säsongen av Arrested Development till M. Jäklar vad bra den serien är. Jag går runt nu och strör AD-citat omkring mig inför en oförstående omgivning. Om ni missade serien så köp boxarna nu. Fantastisk komik.