"I'm going out west...

... where they'll appreciate me", sjöng Tom Waits en gång i tiden. Nog för att jag förvisso känner mig uppskattad på mitt jobb och i min omgivning, men samtidigt känner jag en obändig längtan västerut. Den kommer smygande så här års varje år och växer fram till sommaren. Jag vet inte exakt vad det är som drar, men det finns ett sug i mig efter motvind, salt luft, havet och det där ljuset, som bara finns på västkusten. I Stockholm tycker jag att det finns mycket gott, men inget som kan mäta sig med ljuset från väster. Låter det pretto? Det må vara hänt, men det bjuder jag på i så fall.


Den här fina bilden tog jag i inloppet i Halmstad hamn för några veckor sedan. Det är lite rufft och övergivet, men en av mina absoulta favoritplatser på jorden. Redan som barn sprang jag där på Dragvägen, eftersom min farfar hade en fiskebod där. När jag skriver det här kan jag förnmimma lukten av tång, fiskrens och tjära. Fiskegubbarna i hamnen var ofta snälla och lite halvpackade, men jag kan minnas deras gnällande på stadens fotbollslag, Palme och dagens ringa fångst. Det fanns någon sorts värme och humor i deras gnällande. Min farfar och fiskegubbarna är borta sedan länge och nu är också fiskebodarna borta upptäckte jag när jag vandrade längst Nissans utlopp för några veckor sedan. Istället byggs nya, lyxiga och sjönära bostadsrätter här. Det är helt klart i tidens anda, men inte utan att jag känner ett styng av vemod och sorg... och hemlängtan. Herregud, vad jag längtar hem.