...and your bird can tweet

Klumpen i magen efter HBKs snöpliga förlust igår gav med sig i samband med min eftermiddagslektion. Eleverna använde sig av Twitter för att diskutera en dokumentär om evolution och mänskliga särdrag. Diskussionen blev fantastiskt rolig och många olika trådar nystades upp. Fantastiskt att se hur eleverna gav sig hän. Några lirkade men den stora massan diskuterade och argumenterade. Kolla gärna in diskussionen på Twitter, #humanefl Vid nästa lektion ska jag ta tag i några av trådarna och göra gruppövningar kring. Det ska bli spännande att se var diskussionerna landar.

Livet är ett ojuste spel ibland...

Idag har det varit grymt slitigt. Elevsamtal, maktkamp och osäker framtid på jobbet. Dessutom har jag slitit häcken av mig för att färdigställa en rapport om IKT i skolan. Nu är rapporten klar, och jag fullpumpad av nikotin (snus) och koffein (Zoegas). Nu stänger vi butiken för idag, med ett passande filmklipp från The late great Warren Zevon.

Hey teacher, leave them kids alone...

Igår var jag på en småputtrig föreläsning på Medieteket om sociala medier i skolan. Framförallt var Kristina Axelsons del behållningen. Hon pratade om utmaningar och möjligheter med sociala medier i skolan på ett snudd på teatraliskt sätt. Även om det blev lite tröttsamt i längden fick jag med mig mycket roliga uppslag. Bland annat hur man kan använda sig av Twitter i undervisningen.

Idag presenterade jag ett embryo till hur man skulle kunna applicera det i min engelska C för några av eleverna. De gillade idén men frågade om jag sett Grey's Anatomy igår. Tydligen hade de gjort något som påminde om min idé där. Hursomhelst tänker jag fortsätta med idén, som jag kan presentera här på bloggen vad det lider.

Våren verkar förresten ha kommit till Stockholm och med den stressen att hinna med allt som planerats. Nu är det prov, redovisningar, konferenser och möten en masse. Dessutom ska jag sammanställa en rapport om datoranvändning på min skola bråda dagar med andra ord.

Peppad inför Allsvenskan

Nu börjar snart Allsvenskan. Pulsen stiger och förväntningarna är som vanligt skyhöga. Ska Pep dra upp Klubben ur askan eller kommer det bli paella över hela skiten? Jag hoppas verkligen den spanska satsningen slår väl ut och att HBK återigen kan bli ett långfinger åt de s.k storklubbarna. Det kändes komiskt när malmöiterna skrattade åt oss när ryktet om Pep läckte ut. Trodde vi verkligen att El Pep skulle lämna Malmö och CL-kval för Sörjans vall och bottenstrid? När det sedan var klart var spanjoren dock bara en bifigur och utbytbar, enligt di blåe. Flytta sedan fram ett par månader. FCK vill nu locka Rolle över sundet och plötsligt är vi HBK:are återigen blåögda bönder som tror att Pep hellre stannar kvar i Klubben än går tillbaka till Malmö mitt under säsongen. Vilka tror ni att ni är? Klart Pep (inte längre en överskattad bifigur) kommer tillbaka till Malmö, hojtades det på diverse forum. Skönt att Pep nu går ut och säger vad alla vettiga människor redan fattat; att han stannar i HBK. Sorry, malmöiter, Robert Laul mfl. This Spaniard stays here. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/malmoff/article12760309.ab

"I'm going out west...

... where they'll appreciate me", sjöng Tom Waits en gång i tiden. Nog för att jag förvisso känner mig uppskattad på mitt jobb och i min omgivning, men samtidigt känner jag en obändig längtan västerut. Den kommer smygande så här års varje år och växer fram till sommaren. Jag vet inte exakt vad det är som drar, men det finns ett sug i mig efter motvind, salt luft, havet och det där ljuset, som bara finns på västkusten. I Stockholm tycker jag att det finns mycket gott, men inget som kan mäta sig med ljuset från väster. Låter det pretto? Det må vara hänt, men det bjuder jag på i så fall.


Den här fina bilden tog jag i inloppet i Halmstad hamn för några veckor sedan. Det är lite rufft och övergivet, men en av mina absoulta favoritplatser på jorden. Redan som barn sprang jag där på Dragvägen, eftersom min farfar hade en fiskebod där. När jag skriver det här kan jag förnmimma lukten av tång, fiskrens och tjära. Fiskegubbarna i hamnen var ofta snälla och lite halvpackade, men jag kan minnas deras gnällande på stadens fotbollslag, Palme och dagens ringa fångst. Det fanns någon sorts värme och humor i deras gnällande. Min farfar och fiskegubbarna är borta sedan länge och nu är också fiskebodarna borta upptäckte jag när jag vandrade längst Nissans utlopp för några veckor sedan. Istället byggs nya, lyxiga och sjönära bostadsrätter här. Det är helt klart i tidens anda, men inte utan att jag känner ett styng av vemod och sorg... och hemlängtan. Herregud, vad jag längtar hem.

Let it shine on me...

Idag är jag lite trött. Det blev inte särskilt sent eller mycket igår, men jag känner att jag inte är tjugofem längre.

Jag har de senaste veckorna lyssnat en del på Grateful Dead. Speciellt perioderna 1970-1972 och 1980-1990 är särdeles fina. Jag hittade en del konserter på Youtube som är fina. Speciellt en från New Jersey 1989 med Clerence Clemmons på sax. Titta själv och njut av gubbarna. De är bara så anti-rock n' roll. Några ser ut som om de arbetade på en mekanisk verkstad i Mellansverige, andra som träslöjdslärare och Bob Weir har konsekvent på sig väldigt gayiga, korta shorts. Mycket skägg får man också för pengarna.

It's been a while...

Nu är det hektiskt. Massiv arbetsbörda på jobbet och halsfluss har hållit mig från bloggandet ett tag, men nu vädrar jag åter morgonluft.

Ikväll väntar mingel på O-baren och releaseparty för Dan Hylanders nya skiva "Den försenade mannen". Ska bli kul.

Rock n' roll suicide...

Igår var jag på konsert. Jag såg Band of Horses på Annexet. Gott så, om det inte vore för två saker. Dels den stockholmscoola, lätt blasé attityden hos publiken. Du vet, vi som är för coola att ens applådera mellan låtarna-stuket. Det får man ta dock. Jag är själv inte mycket för att hoppa och skrika på konsert. Vad som stör mig mer är alla j-a mobiltelefoner. Folk betalar flera hundra kr för att stå och filma en låtsnutt trettio meter från scen. Det bidrar ju bara till att man inte deltar i konserten. Inte nog med filmandet, det ska också bloggas, twittras, facebookas och tas bilder på polarna. Vad fan, stanna hemma med datorn istället om det nu är så viktigt. Att gå på konsert för mig är att gå upp i musiken och möta bandet för att ge tillbaka lite av den energin som bandet har gett mig genom musiken. Kanske är jag bara gubbig och bitter, men det känns som om insikten att resten av mitt liv behöva stå framför scener i ett hav av smartphones berättigar den känslan i så fall.

You say it's your birtday, it's my birthday too...

Så fyller man år igen. Paket och sång på morgonen, solsken och gnistrande snö. Det känns som det alltid är soligt 20 februari, men kanske är det bara ett state of mind? Dessutom delar jag födelsedag med en av världens obehagligaste fotbollsspelare. Grym på att lägga frisparkar var han dock, Sinisa Mijalovic.

Let's play Twister, let's play Risk, yeah, yeah, yeah, yeah...

Under veckan har jag provat att spela strategispel med mina elever i Historia A. Jag satte ihop ett antal frågor om Napoleonkrigen, delade in eleverna i grupper sedan fick de spela någon sorts Risk-variant. Det hela gick ut på att de skulle besvara en fråga om perioden (1800-1815)och om de svarade rätt fick de anfalla något av sina grannländer. Det hela föll mycket väl ut och eleverna uppskattade att få leka lite. Visst hettade det till lite på sina håll och det bildades och bröts pakter i parti och minut, men det hör ju till spelets regler. Den stora förtjänsten var att här fick de visa vad de kunde om ett historiskt skeende, och dessutom fick de med sig en förståelse för varför de olika länderna agerade som de gjorde. Jag rekommenderar denna metod varmt för alla historielärare.

Avslutningsvis lite fredagsmusik. Fantastisk låt, otroligt cool video dessutom.

The lights are out on the mean streets...

Min gamla hemstad, Halmstad är utan skivaffär. När jag växte upp fanns de en handfull. Till och med PET Sounds hade en filial där. Nu är det slut med det. Igår slog stadens sista affär igen. Det var med sorg i hjärtat jag konstaterade detta. Nya tider, säger kanske någon. Visst är det så, men också fattigare tider. Tänk att bo i en stad och inte kunna gå in i en skivaffär och bläddra lite. Visst kan man hitta skivor på ICA Maxi, Åhléns eller Statoil, men där finns ingen kärlek och passion för musiken. Jag lider med halmstadborna och sätter på Boys Keep Swingin' med Bowie som var den första singeln jag köpte på Kajs skivor i Halmstad 1979.

Living on video...

Förutom att drunkna i arbete och småbarnsföräldrarliv har jag också pysslat med att marknadsföra min kompis Svante Karlssons skiva "Tro inte att du känner mig". Det har varit wikipediasidor, facebookgrupp och en video till singeln "Kommer aldrig mer igen". Videon är ett montage av klipp från sjuttio- och åttiotalen korsklippta med Svante körandes bil och i ett confession booth-liknande utrymme. Kolla gärna på den här nedan. Jag är ganska nöjd själv, faktiskt. Bra låt är det också.

Back in black

Hösten försvann i ett töcken. Vintern likaså. Nu är jag tillbaks dock. Tillbaks på allvar, baby. För tillfället jobbar jag med ett elefinflytandeprojekt som är väldigt spännande. Mer om det senare. Hursomhelst nu är bloggen uppe igen och räkna med mer aktivitet framöver.